Efter att ha fått en bokhylla över sin fot fick vår älskade Leah ett sår på ovansidan av sin fot som blev infekterat. Tråkigt nog fick hon fel behandling från början vilket resulterade i att infektionen spred sig. Ett annat barn råkade sen kliva henne på foten och halva hennes tå lossnade.
Jag hade varit bortrest och när jag kom tillbaka och fick se Leahs fot åkte jag direkt till närmsta sjukhus som ligger i Mafinga, 3 mil från Matanana. Dessvärre är sjukvården väldigt bristfällig här och kirurgen vi träffade som skulle tvätta hennes fot var frukansvärd. Jag väljer att här inte beskriva händelsen närmare men besöket hos den läkaren resulterade i att Leah på ett grymt sätt blev av med ytterligare en tå. Jag tror inte att jag någonsin har varit så arg, ledsen och frustrerad som vid det här tillfället.
Efter vad läkaren i Mafinga gjorde valde jag att ta Leah till ett sjukhus i Iringa som ligger 9 mil från Matanana. På grund av behandlingen hon fick i Mafinga var Leah skräckslagen och fick panik så fort någon försökte närma sig hennes fot. Till slut lyckades jag övertala personalen om att ge henne lugnande medicin så de kunde undersöka foten ordentligt, tvätta den och lägga om den. Eftersom foten fortfarande var väldigt infekterad kunde de inte operera direkt utan vi blev istället hemskickade med två olika antibiotikasorter, smärtstillande och en order om att lägga om hennes fot varje dag i två veckor innan vi skulle komma tillbaka för operation.
Vi började med att åka till Mafinga varje dag för omläggning men eftersom Leah var livrädd varje gång beslutade vi istället för att göra det hemma. Jag fick instruktioner av sköterskorna, köpte med mig allt jag behövde och sen började striderna… Varje kväll vid omläggning blev Leah rädd, ledsen och arg på mig för att jag gjorde henne illa. Hon var väldigt mycket lugnare när jag gjorde det än när vi gjorde det på kliniken i Mafinga så även om det var en kamp så fungerade det bättre.
När två veckor hade gått åkte vi tillbaka till Iringa där det beslutades att hon var tvungen att få tre tår amputerade. Förutom de två som delvis redan lossnat var de även tvungna att amputera lilltån som var i för dåligt skick för att kunna räddas. Värsta möjliga scenario alltså, jag hade hoppats att de i alla fall kunde rädda lilltån.
Leah behövde inte stanna över natten i Iringa utan fick komma hem redan samma dag och har sedan varit på ett återbesök för att undersöka amputationen och byta bandagen. Hon är fortfarande samma glada busunge och det har varit svårt att hindra henne från att gå omkring på sin skadade fot. Som tur är så är hon fortfarande så pass ung att hon inte förstår omfattningen av vad som hänt henne och hon kommer förhoppningsvis lära sig att gå relativt problemfritt trots att hon saknar tre tår. Min enda oro nu är att hon ska belasta benet fel och därmed få andra skador men det kan bara framtiden utvisa. Nu siktar vi framåt och hoppas att vår älskade unge snart är frisk, att hennes fot läker bra och att hon inte får några fler problem på grund av sin skada.
Vi i United Hearts jobbar hela tiden med att samla in pengar men dessvärre har vi aldrig något stort överskott på kontot. Leahs behandling har hittills kostat ca 3000 SEK, pengar vi egentligen inte har. Vi ber er nu att hjälpa oss och Leah med detta. Varje krona räknas och vi är evigt tacksamma för all hjälp vi får!
För att hjälpa till, sätt in en slant på BG 548-1684 och märk med “Leah”.
// Linnea Grandell
