För ca tre veckor sedan fick vi höra om en familj i grannbyn Mtula som behövde vår hjalp. I familjen fanns tre barn; Omari 15 år, Mkombizi 6 år och Sara 3 år. Pappan dog för länge sedan och mamman hade länge varit sjuk. När vi blev kontaktade hade mammam precis dött och de enda släktingar barnen hade kvar var en morfar och en farfar. De är både gamla och sjuka och klarar inte av att ta hand om barnen.
Omari har enbart gått i första klass i skolan och har efter det föst kor för att försörja familjen. Han jobbar från tidig, tidig morgon till sen kväll. Familjen har länge haft det väldigt dåligt ställt och förvarar mat i samma hink som de samlar kobajs i för att gödsla åkern.
Jag åkte dit tillsammans med Justin som tolk för att se hur vi kunde hjälpa till. Det var inte en rolig syn att mötas av. Mkombozi och Sara hade händer och fötter fulla av mask som deformerat vissa fingrar och tår då de krupit under naglarna på dem. De hade en uppsättning kläder var och Sara ägde inte ens ett par skor.
Vi beslutade ganska omgående att de måste flytta till barnhemmet och morfar och farfar samt government höll med. Efter att ha möblerat om lite på barnhemmet, köpt filtar, kläder och skor så åkte vi och hämtade dem bara en vecka senare. Jag frågade om det var något de ville ta med sig men de hade inget att ta med. När vi kom fram till barnhemmet började vi med att ge dem ett ordentligt bad, rena kläder och sen började det omfattande och smärtsamma arbetet med att plocka ut maskarna ur deras händer och fötter.
De har varit på hälsokontroll och det första HIV-testet var negativt till min stora glädje men vi ska göra fler för att vara säkra. De hade mask i magarna och får nu medicin för det. Deras kost har tidigare inte varit speciellt bra och de är därför aningen undernärda men vi hoppas på att kunna ändra på detta.
Mkombzi var redan från början väldigt glad över att få komma till barnhemmet och trivs som fisken i vatten medan Sara var mer tveksam. Senaste dagarna har hon dock anpassat sig mer och mer och leker med de andra barnen, skrattar och pratar vilket är underbart att se!
Något som jag inte var speciellt nöjd med var att de beslutade att Omari var tvungen att stanna för att försörja sin morfar. Vi har funderat fram och tillbaka på hur vi ska göra för att även få honom att flytta till barnhemmet. En lösning vi kommit fram till är att betala hans morfar en summa varje månad så han inte längre är beroende av Omaris inkomst. Morfarn har accepterat detta och vi har hittat en person som är villig att betala denna summa varje månad. Nu kvarstår att övertyga goverment, ordna med de papper som behövs osv. Eftersom han är för gammal för att börja i skolan med 8-aringarna är tanken att vi ska lära honom läsa och skriva och ge honom en praktisk utbildning. Vi har redan pratat med en väldigt duktig och godhjärtat snickare i Matanana som vill ta sig an Omari som älrling och lära honom att bygga hus.
Mkombozi och Sara har redan fått faddrar vilket täcker upp en del av kostnaden för deras mat och det är vi enormt tacksamma över!
Utan alla er givare skulle vi aldrig ha kunnat hjälpa dessa barn så jag vill avsluta med att säga ett STORT tack till alla er som stöttar vårt arbete här i Matanana!
// Linnea
